♥

(det jag skriver nu, kan självklart inte tala för andra au-pairers upplevelser, men detta är min syn.)

när du åker iväg som au-pair, lämnar du all trygghet hemma i sverige, dina vänner, din familj,
för att sätta dig helt ensam på ett flyg till ett (oftast) främmande land.
i mitt fall ett land vars språk jag i princip aldrig ens hört i hela mitt liv. tyskland. noterbart är att jag läste franska på högstadiet. som tur var så var min värdfamilj halvamerikansk och barnen pratade/förstod engelska.

eftersom mina värdbarn var 3 pojkar i åldrarna 0-3 år, jobbade jag på dagarna och var ledig kvällar.
om du har äldre barn har du oftast ledigt under dagarna då de går i skola, och jobbar eftermiddag.

mitt jobb var att ta hand om 1,5 åringen (och rätt ofta bebisen) under dagarna, ta dem till parken, lekplatser, lära 1,5 åringen saker, mata bebisen, byta blöjor, klä på dem osv.
3-åringen gick i skola mellan 8-12 varje dag så honom hade jag bara hand om på eftermiddagen
då jag tog de två äldsta till parken, floden eller på promenad så dem fick springa av sig och leka.

ibland är det verkligen både fysiskt och psykiskt jobbigt, speciellt i början innan man är van,
om man t.e.x säger emot dem, kan man få höra att "i hate you" och "go home". min 3-åring brukade skrika på mig på tyska och låtsas inte förstå mig när jag pratade engelska med honom när han var arg.

en annan sak som är galet påfrestande ibland, är att man bor på jobbet.
har man haft en dålig dag, kan man inte gå hem och  ta igen sig och börja om igen imorgon.
på din lediga tid kan du höra barnen genom väggen, du känner hela tiden ansvaret att du måste hjälpa till även om du är ledig. jag jobbade rätt ofta 12 timmar per dag, och kunde endå inte slappna av då jag var ledig om jag hörde att det var stökigt på övervåningen.

MEN: till frågan. ja, jag skulle absolut rekommendera andra att åka som au-pair.
hur arg och trött man kan vara i slutet av dagen, är det värt det. man får så jävla mycket tillbaka från barn.